Nejlikerevolutionen 50 år! En röst i mängden.

”Mitt 25 april 1974

Med detta avstånd i tid är det detaljer som undgår mig, även om minnet av händelserna i stort fortfarande är mycket tydligt.

Den 24 april, efter middagen, samlades vi nya rekryter i baren, i officersmässen, för ett samtal som, i vanlig ordning, kretsade kring föregående veckas fotboll eller förutsägelser om vad som skulle hända med oss de kommande veckorna. Det viktiga var egentligen att prata, slappna av och, förstås, ta några glas, innan vi riktigt visste vad som skulle hända med oss inför ”lumpen” i kolonialkrigets Afrika.

Plötsligt, vid tiotiden på kvällen, kommer major Branco in i mässen, uniformerad men utan gradbeteckningar … Märkligt att vara på kasernen vid den tiden, i uniform och utan insignier. Vi blev alla förbryllade men visade inga kommentarer. Han gick fram till disken och beställde något att dricka. Han tog några glas och då började han avslöja vad som skulle ske. Han berättade att en statskupp var nära förestående och att den skulle äga rum just den natten. Alla mindes vi försöket en månad tidigare, den så kallade kuppen i Caldas da Rainha, som inte ledde till något annat än att några officerare och sergeanter hamnade i kurran. Major Branco sade då att den här gången var det annorlunda, allt var väl organiserat och att det säkert skulle leda till den så efterlängtade friheten. Frihet och demokrati – två förbjudna ord som var oss så kära. För att inte tala om slutet på kolonialkriget, som plågat generationer och skördat så många oskyldiga unga liv.

Tanken var att samla så många män som möjligt för att de frivilligt skulle utföra de uppgifter som Revolutionskommandot skulle komma att ge oss. Samtidigt friskrev han alla som anslöt sig till revolutionen från ansvar, eftersom detta alltid skulle falla på honom, sade han.

I praktiken var det inte riktigt så, men ingen oroade sig kring ansvar – alla ville så klart delta i kuppen. Faktum är att alla ställde upp utan minsta tvekan och utan att ifrågasätta något överhuvudtaget. Vi fick veta att klockan 22.55 skulle sången av Paulo de Carvalho, E depois do adeus (efter vårt farväl) spelas i radion – som majoren redan varit med om att ställa in via radiomasten på Foia. Detta var den första signalen för att vi skulle förbereda oss för aktion. Mycket riktigt spelades sången vid rätt tid och vi beslutade att gå till logementen för att väcka soldaterna, förklara vad som pågick och bjuda in dem att frivilligt delta. Det är värt att minnas att andelen människor med någon grad av politisk medvetenhet här då var minimal. Ingen, förutom vissa arbetare, underjordiskt ledda av kommunistpartiet och universitetsstudenter, hade någon egentlig politisk medvetenhet. Det var därför förväntat att många soldater skulle tveka att ta ställning. Men tvärtemot all logik minns jag dock inte någon som vägrade. Det var ganska fantastiskt!

Medan manskapet klädde sig, öppnade vi vapenförrådet för att dela ut gevär och ammunition till alla. Jag minns en komisk situation som fortfarande får mig att skratta. Matsalens kock, med ett lyckligt ansiktsuttryck, hade begärt en bazooka… Jag tror inte ens att han visste hur man hanterar ett gevär ordentligt, än mindre en bazooka… Hans lyckliga uppsyn kunde bara få en att skratta. Självklart beordrade vi honom att lämna ifrån sig bazookan och ta ett gevär istället, till hans stora besvikelse.

Nu väntade vi bara på den andra signalen: Grândola Vila Morena som skulle spelas klockan 00.25 på Rádio Renascença. Strax efter att sången hade spelats skulle vi ge oss av för att ockupera de positioner som vi hade tilldelats. Vår uppgift blev Foias antenn, i Monchiquemassivet, eftersom TV-sändningen till Algarve utgick därifrån. Det var viktigt att hålla kommunikationen igång så att informationen kunde spridas smidigt utan avbrott, vilket kunde skapa panik.

När vi kom till Foia stötte vi på en GNR-postering med två soldater. De stackarna, när de såg en lastbil full med soldater, beväpnade till tänderna och euforiska, ställde sig genast på vår sida … Vi förklarade för dem vad som pågick och vi ville veta var teknikern bodde som visste hur man slog på och av TV-signalen. Vi hämtade honom i jeep vid hans hem, och även där fick vi full samarbetsvilja. Vi fick veta att en enkel knapp kunde stänga av hela TV-sändningen… Detta hände dock aldrig!

Självklart cirkulerade olika rykten under tiden, till exempel att vi skulle attackeras av flygvapnet eller att regementet i Faro skulle gå till angrepp mot oss. Rykten som inte hade någon som helst sanning men som oroade oss och rubbade oss. Som tur var var det bara lögner och revolutionen gick utmärkt i hela landet och särskilt i Lissabon, med dess betydelse som landets huvudstad.

En liten patrull stannade kvar i Foia och de andra återvände till kasernen. Nyheterna strömmade in i snabb följd och de motsade inte varandra, vilket fick oss att tro att allt faktiskt var sant. Statskuppen hade genomförts! Helt utan dödsoffer och med nejlikor i G3-gevärens pipor i stället, tack vare en viss Celeste i Lissabon.”

Torres Vedras, 25 de abril 2024.

Ett autentiskt minne, skrivet av Vitor Amilcar Pimentel Alves, född 1952, som på detta sätt för 50 år sedan slapp placeras ut i ett kolonialkrig som pågick i Guinea Bissau och därmed fick bli pappa till mina två söner. Viva a democracia sempre! (och ett bevis på slumpens avgörande betydelse för våra liv).

Inger Midmo, förläggare på Lusima Books