Dikter i Urval

När båtarna närmade sig kajen i Norrköping, kände Pierre för första gången på länge en känsla av hopp. Han visste att detta var chansen han hade väntat på, en möjlighet att lämna det förflutna bakom sig och skapa en framtid fylld av nya möjligheter. Han kände vinden viska om förändring, och trots sitt heta temperament insåg han att det var dags att släppa taget om det som hade hållit honom tillbaka. På den dimmiga och slitna kajen mötte han de män som förändrade hans liv. Framför honom stod Louis De Geer och Willem De Besch, som hade sett potentialen i goda järnarbetare och var redo att erbjuda dem en ny start. Pierre tog en djup andetag och kände sin oroliga själ stillas, när han tog av sig hatten och karskt sträckte ut sin valkiga hand till hälsning. Livet hade tagit en ny vändning, och han var redo att gripa tag i den med båda händerna.