Chico Buarque

Många läsare känner säkert igen namnet; Chico Buarque är trots allt en av de mest folkkära artisterna inom brasiliansk populärmusik sedan 60-talet. Att se hans namn på ett bokomslag kan kanske komma som en överraskning för vissa. Men faktum är att Buarque – eller bättre sagt, Chico, som han oftast kallas – har publicerat böcker nästan lika länge som han har släppt skivor. Visst är han mycket mer känd för musiken, men författarkarriären är väl etablerad, med flera romaner som har prisats som ”årets roman” vid utgivningen. På svenska har tidigare en av hans mest omtyckta romaner, Budapest (2003), översatts och getts ut av bokförlaget Tranan. Och nu släpps även Strul i översättning av Inger Midmo via hennes eget förlag, Lusima Books.

I jämförelse med Buarques övriga verk är Strul numera något bortglömd, vilket verkligen är synd. Denna roman är nämligen inte bara en högst aktuell skildring av det brasilianska samhället i all dess komplexitet, utan har även en universell dimension som talar till bredare mänskliga erfarenheter. Här möter vi en namnlös berättare i Rio de Janeiro som tror sig vara förföljd. Den påstådda förföljaren, som varken han eller läsaren vet vem det är, har inte gjort mer än att ringa på berättarens dörr. Men denna oväntade påringning sätter igång ett absurt sagoaktigt förlopp utan vare sig tydligt motiv eller riktning. Att berättaren pendlar mellan perioder av extrem brist på och överflöd av sömn tillför boken en drömlik atmosfär, där läsaren aldrig kan vara riktigt säker på om de beskrivna händelserna är verkliga eller inbillade.

I sin paranoia känner berättaren sig hotad av allt och alla, men under historiens gång framträder hans opålitlighet allt tydligare, och läsaren inser snart att det faktiskt är han själv som skapar kaos i andra människors normala tillvaro. Han dyker upp oannonserat på den rika systerns exklusiva fester, på klädbutiken där hans exfru jobbar, på hans familjs lantställe som har tagits över av tjänstefolket, och lämnar ett spår av oreda efter sig. Han återvänder aldrig till sitt eget hem, utan hoppar bara från plats till plats, från en absurd situation till en annan, som att allt rentav sker helt utan hans inblandning. På flera sätt påminner han om en kafkiansk hjälte, med Rio de Janeiros ojämlika scenarier som bakgrund.

Ojämlikheten löper under hela berättelsen som en skugga och, precis som mannen som ringer på dörren, är den alltid där som en osynlig, men ändå påtaglig, fara. På så sätt öppnar romanen sig för djupare, mer politiska dimensioner. Både som författare och låtskrivare kan Chico Buarque ses som ett slags konstnärlig sociolog. Vare sig texterna handlar om politik, kärlek eller om de enklaste vardagsögonblick, så ligger en subtil samhällsanalys alltid i bakgrunden, och det brasilianska folket är på något sätt alltid huvudperson. Denna förmåga att väva in flera lager av mening är något han tar med sig från musiken: att skriva låtar under militärdiktaturen i Brasilien krävde en förmåga att kringgå censuren genom att låta det verkliga budskapet ligga dolt mellan raderna. Om det finns något som förenar författaren och sångaren Chico Buarque så är det just detta: förmågan att lyfta vanliga människors liv till universella berättelser som rymmer de stora frågorna. Strul kan läsas som en riktigt spännande och underhållande äventyrsberättelse. Den kan också läsas som en sociologisk studie över det moderna brasilianska samhället, lika aktuell nu som den var för 30 år sedan. Den kan läsas filosofiskt, som en allegori över den storstadsparanoia som drabbar den moderna människan, där den växande ojämlikheten alltid leder till rädsla, och där kameraövervakade och alarmskyddade bostadsområden ger en illusion av trygghet, men i själva verket får oss att bli våra egna fångar, allt mer isolerade ifrån varandra. Om denne namnlöse berättare som ”skulle kunna ta emot en främling, men helst inte öppnar för någon som faktiskt skulle vilja komma in” ändå hade öppnat dörren för den okände mannen, så hade han kanske undkommit de farliga situationer som hans rädsla istället leder honom in i. Strul ställer viktiga frågor om gästfrihet i dessa tider av migrationskriser, där vi bara kan konstatera att det är själva rädslan för den andre som oftast utgör det verkliga hotet.